Öppnade det fina skåpet farfar snickarde för flera decennier sen. Där i finns allt från himmel till jord som min mamma proppat in. Inne där finns det en hel hög av gamla urblekta foton från min farmor.
Mina förfäder är likbleka och har tomma ögon, annorlunda ansiktsformer och stora mustacher. I samlingen hittade jag allt från bröllops och konfirmationskort till bilder av min pappa som hippie och foton på de döda.
Jag ryser i hela kroppen när jag ser de små barnen som ligger på en bädd av blommor med likbleka ansikten, blundande ögon och små halvöppna munnar. Jag förstår inte varför de tog kort av döda människor förr i tiden, riktigt kusligt.
Jag hittade också en bok som handlar om några fotografer från dalarna vid sekelskiftet. En av bilderna i boken föreställer min farfars morbror som sitter på en jordhög med åkern bakom sig och en pipa i munnen. Det står att han var en speciell man som hellre läste och funderade än arbetade med jordbruket. Andra släktingar är också Pilt Karin som var känd i Stockholm som en av de vackraste kvinnorna som fanns då. Finns en tavla med henne på statsmuseet.
Tänk om man kunde resa tillbaka i tiden?
