Pull my heart away

Helst vill jag inte tro på det. Men tiden kommer ikapp mig till slut ändå. Känns ruskigt hjärtskärande tråkigt att lämna Dalarna. Jag vill faktiskt inte. Hur mycket jag än hatar det här stället så är det äckligt jobbigt. Jag vill kunna vakna och kunna se trädet utanför fönstret, med katten sittandes på fönsterbrädan som suktar efter fåglarna som flyger utanför. Höra radion skrapa nerifrån köket och veta att kaffet är nykokt. Veta att mamma eller pappa är hemma eller kommer hem senare från jobbet. Det är surt, men jag vet att jag inte kan leva så. Jag skulle tröttna snabbt. Det är bara en fantasiliv som lockar emellanåt.
Jag tar tåget till Stockholm idag och bussen till Kalmar imorgon. Det beskrivs med ett ord; DRYGT.