Mina händer är torra efter kylan som bitit tag i dem, och även om jag håller dem tätt intill varandra så verkar dem inte vara tillräckligt starka för att hålla kvar ditt hjärta. Asfalt. Otydbar soluppgång, någon gång vid sju. Kallhjärtad pudersnö och lypsylbrist. Känner liksom inte något längre. Benen skakar men det gör mig inte så mycket. Det viktigaste är att du finns kvar i min luft. Du är mitt syre, mitt vatten, allt jag någonsin behöver för att överleva. Låt mig vara som jag är. Någon som omfamnar ditt hjärta på avstånd och finns i varje artär.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar