take care, take care, take care

Jag tänkte berätta lite om min bedöming av Explosions in the Sky's nya album som släpptes härom månaden/veckan, och som förhoppningsvis kommer dimpa ner i mitt postfack snart. Postrock är en helt fantastisk genre enligt mig och det finns snarligen inget annat än klassisk musik som kan vara lika rogivande. Albumet inleds med Last Know Surroundings vilken börjar en aning mörk och sedan förförs av trummorna som kommer in tillsammans med en nästintill siren-liknande gitarr. Låt nummer två Human Qualities känns som en klassisk eits låt, i Your hand in Mine-stuk. Rätt oväntat är tredje låten Trembling hands relativt kommersiell och bara ynka tre och en halv minut. Dock fångas den speciella känslan av en sommarkväll med ett turbulent tempo och körinslag. Kanske den låten som är minst komplex för lyssnaren i fråga. Be Comfortable, Creature är mer avslappnad med ett himmelskt gitarriff till ca 2:20 då en elbas, vilket inte är vanligt använt, kommer in tillsammans med trummorna med ännu, om nu möjligt, mer magi. Postcard From 1952 känns som något av en typisk soluppgång i en Texasöken, varm och ruskigt vacker.
Det avslutande spåret, på hela 10:07 min, är Let Me Back In vilket knyter ihop säcken. Den kanske är min favorit, men jag har fortfarande svårt att avgöra. Skivan i sin helhet är sannerligen ett mästerverk och kommer spelas ännu varmare de närmaste veckorna som kommer att kantas av tentaplugg. Även om jag vill det så kan skivan i mina öron inte bräcka The Earth Is Not A Cold Dead Place.
Minst 4 av 5.
Spotify: Explosions In The Sky – Take Care, Take Care, Take Care