Några nya fräknar på näsan och ett halvt steg framåt. Blommande syrener längs asfalterade gator och sönderslitna tygskor. Sjukhusbacken är fortfarande den samma som för månader sedan, men nu kan man omärkbart försöka gå förbi och inte blicka bakåt. Bakåt, jag vet inte vad det är längre.
Dina feberkyssar är sedan länge bortglömda. Bland fjolårslöven och fimparna i glasburken ekar din tystnad. Även om havsbrisen tar tag i ditt hår och du faller handlöst så kan jag inte förstå. Förstå mig på din varma kind och dina skadade armar. Vad finns det tårar till, det finns inget att ångra och inget att minnas, men ändå så finns du i varje andetag.
Vi är ett glashus och mina ord är sten. Melankoliska livskamrater tills döden skiljer oss åt och stjäl våra hjärtslag. Dina röda läppar formar ord som jag inte kan förstå men de är vackra ändå. Tystnad är frihet och kärlek är plus minus noll.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar