Du hemsöker mig om nätterna och det gör ont att så små ting som en boktitel, ett tidningsuppslag eller en rygg på stan kan påminna så mycket om dig. Jag vill rycka tag i personen i fråga, men när denne väl vänder på sig förstår jag att det inte alls är du. Jag kan inte se på TV utan att något som rör dig nämns eller syns. Jag ser dina ögon stirra mot mig i varje människa jag beskådar och jag har utvecklat ett desperat behov av att få andra att känna precis vad du fick mig att känna. Jag var för blind för att se - och du var för döv för att höra mig. Jag ber dig att sluta finnas.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar