Dagen började med pepp på balkongen tillsammans med Tallen och Per.
Peppade ända ner i tårna.
Folk så långt ögat kan nå.
Euforin när Håkan äntligen gick upp på scenen!
Mannen som alla väntat på.
Håkan och Daniel Gilbert i "Hurricane Gilbert".
Tro och Trivel.
Konsertens absolut bästa ögonblick kom i andra delen då min älskade Thåström, helt oväntat kom upp på scen. Började nästan gråta av chock.
De körde Dylans/Nationalteaterns "Bara om min älskade väntar" och är nog bland det finaste jag har sett – period. Det gav valuta för biljetten fem gånger om.
En kväll i juni där livet helt enkelt var på toppen av lyckoskalan.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar